När jag var liten, brukar dom gamla säga. Idag finns de inga gamla människor.Vi är bara lite tidigare födda.
När jag var liten trampade jag allid i "höjladan", när pappa slängde upp "höj". De var kul kul, ibland fick jag allt på mej, så jag försvann. Jobbigt var de också. "höjet" var mjukt o de blev tungt för mina korta ben. Svettigt o dammigt, småkryper klibbade fast på kroppen, ben o armar blev sönderrispade. När allt var uppslängt, tog pappa ett ämbar o saltade på "höjet". Hann jag inte ner före de, så blev jag också saltad. På kvällarna var vi barn där o lagade gångar, som vi kröp i. De var läskigt, men spännande. Ibland sov bästa kompisen o jag där på natten. Spännande tider. De kröp o knäppte hela nätterna. Skulle aldrig göra de numera. Uj, tänk vad mycket ormar de kan finnas i "höjet". De brydde man sej inte om då.
Från "höj" till ved.
Idag när vi klöv ved, så gick bandet direkt in i veladan. Till slut blev de en topp, så jag var tvungen att gå upp i ladan o kasta så de fick rum med mera ved. Hårt, tungt, o trångt. Samtidigt var de roligt, de är så skönt när de färdigt, bara att vänta på vintern, när man får börja elda.
Men får jag välja så blir de "höjladan". Fast idag finns de ju nästan inget löst "höj", bara balar.
Allt har sin tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar